Kan tyckas att det har slarvats med sammanfattningar av träningen, men för tillfället kan det skyllas på att min dator är trasig.
Har hunnit en helgkurs med Eva Bodfält i jaktlydnad. Den kursen passade oss perfekt! Trassa var nog den som hanterade störningar sämst när störningarna plötsligt bestod i en människa med godis istället för en dummy.
En stor fördel för mig när jag ska träna, finns ingen anledning att kasta massor till henne i vatten så hon blir uppjagad, när det går lika bra att sätta en godispåse i händerna på en medhjälpare.
Det stora målet, att jag skulle jobba på mitt tålamod och planering börjar kännas lite bättre. Är med som instruktör på vardagslydnad hos hundar i Kålltorp nu, och det ger mig lite extra motivation att träna med trassa på samma sätt som vi lär ut. Blir lite mer trovärdigt också.. :)
Den lite mer långsiktiga planen är att kunna vara med på "vanliga" apporteringsträningar under nästa år, tills dess räcker det gott för oss med människa och godis och oss själva och godis.
En annan stor fördel med att inte åka på apporteringsträningar hela helgerna är att jag kan ägna mer tid åt att klättra! I år SKA jag klara en 7a!! helst på led men jag kan acceptera att jag gör det på topprep också.
Om en vecka är jag i frankrike och klättrar kalksten och trassa får byta familj och uppfostran hos min syster igen. Tur att hon är gammal och inte så känslig för förändringar. Det är en imponerande liten hund jag har. Jag är så glad att jag har bestämt mig för att ha kvar henne och ändra träningen istället för att skaffa en ny "stjärna" känns roligt och spännande med träningen nu! (Detta kan jag läsa nästa gång jag tröttnar och vill slå ihjäl hundkräket).
Fokus just nu ligger på frivillig fot och koppelträning. Verkar som nyckeln är att kunna säga varsågod ofta, en liten aha-upplevelse från senaste Eva-kursen. Jag gör mitt yttersta för att jag inte skall bli irriterad när vi går fot också, vilket jag blir på nån sekund. "ÅÅÅÅÅH, nu går hon en millimeter för långt fram IGEN!!!!!". Istället vänder jag eller frigör henne med varsågod innan vi kommer dit. Några långa sträckor blir det alltså inte.. :)
Parallellt tränas lite stoppsignal, gärna när hon äter sitt torrfoder. Blåsa stopp och ge henne en köttbulle eller annat riktigt gott när hon tittar upp. Bara detta väldigt svårt för henne, hon kan ju inte lämna sin mat!!!!
Nu är det klättring i Seglora som gäller!
Har hunnit en helgkurs med Eva Bodfält i jaktlydnad. Den kursen passade oss perfekt! Trassa var nog den som hanterade störningar sämst när störningarna plötsligt bestod i en människa med godis istället för en dummy.
En stor fördel för mig när jag ska träna, finns ingen anledning att kasta massor till henne i vatten så hon blir uppjagad, när det går lika bra att sätta en godispåse i händerna på en medhjälpare.
Det stora målet, att jag skulle jobba på mitt tålamod och planering börjar kännas lite bättre. Är med som instruktör på vardagslydnad hos hundar i Kålltorp nu, och det ger mig lite extra motivation att träna med trassa på samma sätt som vi lär ut. Blir lite mer trovärdigt också.. :)
Den lite mer långsiktiga planen är att kunna vara med på "vanliga" apporteringsträningar under nästa år, tills dess räcker det gott för oss med människa och godis och oss själva och godis.
En annan stor fördel med att inte åka på apporteringsträningar hela helgerna är att jag kan ägna mer tid åt att klättra! I år SKA jag klara en 7a!! helst på led men jag kan acceptera att jag gör det på topprep också.
Om en vecka är jag i frankrike och klättrar kalksten och trassa får byta familj och uppfostran hos min syster igen. Tur att hon är gammal och inte så känslig för förändringar. Det är en imponerande liten hund jag har. Jag är så glad att jag har bestämt mig för att ha kvar henne och ändra träningen istället för att skaffa en ny "stjärna" känns roligt och spännande med träningen nu! (Detta kan jag läsa nästa gång jag tröttnar och vill slå ihjäl hundkräket).
Fokus just nu ligger på frivillig fot och koppelträning. Verkar som nyckeln är att kunna säga varsågod ofta, en liten aha-upplevelse från senaste Eva-kursen. Jag gör mitt yttersta för att jag inte skall bli irriterad när vi går fot också, vilket jag blir på nån sekund. "ÅÅÅÅÅH, nu går hon en millimeter för långt fram IGEN!!!!!". Istället vänder jag eller frigör henne med varsågod innan vi kommer dit. Några långa sträckor blir det alltså inte.. :)
Parallellt tränas lite stoppsignal, gärna när hon äter sitt torrfoder. Blåsa stopp och ge henne en köttbulle eller annat riktigt gott när hon tittar upp. Bara detta väldigt svårt för henne, hon kan ju inte lämna sin mat!!!!
Nu är det klättring i Seglora som gäller!
