Idag är jag så gråtig igen. En helg på gilliammästerskap fullt med dina släktingar och människor jag lärt känna genom dig. Samma gräsmatta och buskar där du och jag var i final, där var nu de yngre och sprang runt. Samma björkar som du och Lova fick sitta framför för att bli fotade. Samma album vunna som jag klistrat in våra bilder och skrivit ditt namn i. Samma fina minnen som kommer tillbaka av dig, och av dig och mig tillsammans och av tid jag inte får tillbaka. Ligga på köksgolvet med dig vid sidan och ditt huvud på min arm. Sitta och krama dig och du lutar dig bara lugnt tillbaka mot mig. Du som tröstar mig när allt annat är jobbigt, så som det är nu, nu när jag behöver ditt lugn och stöd. Var är du min fina Trassa. Jag behöver dig här i denna världen, jag vill inte vara här ensam. Jag saknar dig så mycket fast jag inte alltid vet om det. Men vad jag saknar dig. Finns ingen vackrare, bättre, modigare känsligare eller tuffare än du. Mitt hjärta och min stjärna. Massor av pussar på din fina panna.
