När du kom till mig, för 13år sedan, då slutade söndagarna
vara hemska och ensamma. Det är så länge sedan nu att jag inte helt kan minnas
den berg och dalbana av sorgsna och ångestfyllda känslor som kunde fylla slutet
av en helg. Antagligen slutet av en eller två fester också. Så kom du, en liten
dotter med svart mjuk päls som kunde göra vad som helst. Tugga sönder glasögon,
mobiler, skor och sladdar. Äta upp vapenolja och skynda till veterinären. Gå
lös längs vägen och nästan bara bli ett halvt år - bara för att någon visslade
så roligt på andra sidan. Vi bodde ihop i vindslägenheten i Oslo och i två
månader bar jag dig upp och ner för trapporna till lägenheten så du inte skulle
skada din unga kropp. 13 år senare hittade vi ett system så att jag kunde hjälpa
dig upp för mindre trappor och in i bilen utan att skada någon av våra gamla
kroppar.
Din sista dag
I ett och ett halvt år sov vi rygg mot rygg i dubbelsängen i
Oslo under snedtaket. Du skulle egentligen sova på golvet, men när jag vaknade
första natten av att du krupit upp och rullat ihop dig vid min mage, så fick du
stanna. Jag minns fortfarande inte att jag sa till Sara att jag kunde ta hand
om dig, bara att hon ringde och sa att hon hade tingat en valp. Någon vecka
innan hade jag pratat med en kollega på en firma fest. Han sa att hans dotter
var sån ”grinetrass” och jag frågade om hon hette så. Han skrattade och sa att det
betydde att hon var grinig och trassig – gnällig och trotsig helt enkelt.
Helgen efter rakade jag av mig allt håret, det var ganska mycket hans fel om
jag minns rätt. Men något bra gjorde han, och det var att ge mig iden till ditt
vackra namn min älskade Trassa. Gnällig var du aldrig, inte i vardagen i alla
fall, jaktsituationer kan ju ha blivit lite väl spännande mer än en gång.
Trotsig vet jag inte som jag skulle vilja kalla dig heller, men envis och
egensinnig – det var du! Jag tror inte du var rädd för något, förutom jobbiga
stora hanhundar och elstängsel efter att du hoppat in i eltråden vid
Tjörnbroklippan. Världens bästa klätterhund blev du snabbt också, men det
dröjer fortfarande några år. Vi är ju fortfarande i Norge.
Mobil marodören
I Norge hade din uppfödare Karin ordnat så att Kari och
Kenneth som hade din pappa skulle ta hand om oss och skola in oss i den rätta
läran – jaktapportering! Vi hamnade plötsligt mitt i norsk retrieverklubbs
osloavdelning med fullt av aktiva retrieverfolk. Torbjörn som dessutom hade
haft din moster och morfar gjorde sitt bästa för att hjälpa oss, med mer
eller mindre lyckat resultat. Han var nog mer nöjd med dina egenskaper än mina.
Men det var många träningar uppe vid bogstad gård, vägen rakt upp från vår
lägenhet på väkerö. Vi måste ha tränat väldigt mycket. Vi var i parken nästan
alla dagar som det inte var något med retreiverklubben, om vi inte hade gjort
något på en dag, då stod du bara och stirrade på mig tills jag släpade mig ut –
och tränade något med dig. Vi gick en jaktlydnadskurs för Magnus på
militärhögskolan, gick väl sådär det också, men vi kämpade på, oftast åt olika
håll.
När du var ungefär ett år började det bästa, vi kom med i
rekruttlaget med träningar för Öivind Veel. En gång i månaden samlades vi
Anders, Ingrid, Andre och Göril, Siri och Hilde med våra mer eller mindre
omöjliga hundar som Öivind skulle försöka få ordning på. Första dagen satt han
bara och pratade i 7 timmar. Fantastiskt. Det måste vara 12 år sedan nu och så
mycket som jag fortfarande minns. Målet med rekruttlaget vara att alla skulle
start på jaktprov i nybörjarklass i slutet. Vi blev nummer 1 ut och
gjorde allt som vi skulle. 1a pris på första starten. Ett perfekt prov för oss,
vi behövde bara röra oss (jag behövde bara röra mig, du sprang lite mer) ca 2m i olika riktningar
under hela provet. Veckan efter var vi anmälda till en nybörjarklass igen, men
spelade ingen roll, och det visste du väl, eftersom du valde att gå framme
bredvid skytten istället för bredvid mig. Jag minns inte längre om vi fick ett
tredje pris eller en nolla, men vad spelade väl det för roll, vi hade redan
kvalificerat oss till öppenklass.
7 år senare hade vi en bra dag på kennelmästerskapet och blev Gilliammästare för första gången av två
Du hade ju någon period där när du var väldigt bråkig och vi
inte kunde vara med på några gemensamma träning längre, kastade dig fram för
att försöka apportera, när du skulle sitta snällt och vänta. Vad mycket du har
lärt mig om att träna, om att inte ge upp, om att hitta nya sätt, om hur viktigt
det är att ha kul, om hur oviktiga alla andra är förutom du och jag.
Mys på mammas köksgolv
Innan jaktprovet måste vi ha varit med på vårt första
workingtest, vi var både med på pinsehelgen med norsk retrieverklubb och
lagmesterskapet, där du var med som unghund. Vissa stationer är så kusligt
tydliga. När jag har skickat dig på en dirigering, du springer nästan rätt, jag
stoppar dig med en stoppsignal – för första gången på tävling – du stannar och
tittar på mig och jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska göra, trodde
ju inte du skulle lyssna, så du fick hitta på något själv istället. Jag har
alltid haft känslan av att det inte fanns utrymme att göra fel med dig. Blev
det fel så märkte du att möjligheten fanns att göra det som du ansåg var
bättre, men kanske inte jag och absolut inte domaren.
Som under Stavangerresan. Då var du precis 2 år och
debuterade i öppenklass. Jag höll på att förlora dig i tullen eftersom vi utan
rabiesvaccination hade kört över danmark. Tur att Karin har fått talets gåva.
Vi bodde bland annat ihop med Veijos hane Maik, honom tyckte du om, och jag
lovade att om du skulle få valpar, så skulle du få en jaktkull med Maik och ett
utställningskull med Pommac. Nu hann Nix först och tog Pommac och du slapp det
där med valpar. Det tyckte jag var skönt för jag hade blivit så orolig
att det skulle hända dig något.
Vårat första kennelmästerskap (klart vi blev minimästare, du var ju så liten och så seriös)
I Stavanger blev det ett 2a pris första dagen. Det mest
oförtjänta pris som vi har fått – kanske var ett plåster för de poäng vi blev
snodda på under mesterskapshelgen (eller hur Karin). Inte för att du brydde
dig. Du försvann på söket så domaren fick gå och titta vad du gjorde, men hann
aldrig se något, bara du vet. Fick vara i koppel under vattendirigeringen för
parkamraten där du drog och gnällde. Nästa dag var det en walkup där du inte
hittade din andra apport och vi åkte ut. Lika bra kanske så kunde vi fokusera på
kvällen. Det gjorde din matte lite väl mycket, så tredje dagen som var utformad
som ett working test så var det ingen särskilt bra förare du hade med dig. Du
gjorde ändå för din ungdom en väldigt bra insats. Förarens insats var att hon
gjorde det balettsteg som hennes uppfödare hade lärt henne dagen innan,
dirigering snett ut – och där var fågeln! Synd bara att de kom i fel ordning.
Norgeminnen
Vi var ändå av okänd anledning med på slutposten, en lineup där hundarna skulle
skickas en och en över en bredare å och fåglarna låg precis vid strandkanten på
andra sidan. Du skulle ut som sjätte hund tror jag. Hundarna innan imponerade
inte direkt, men du gjorde en helt ok dirigering och kom in med din fågel.
Nästa på linjen efter oss var Veijo och Maik, precis när Maik skickas så
sticker du också, lite snabbare, kastar dig i vattnet och gör den finaste
apporteringen den dagen. Synd bara att det inte var din tur. Nolla och åka hem.
Jag kunde inte prata på en timme för att det kändes så jobbigt det du hade
gjort. ”Catch that dog” hör jag den engelske domaren skrika. Men nu ser jag
istället framför mig den perfekta apportering och din vackra simstil och blir
bara glad. Tänk att du är så fantastiskt vacker Trassa! Johnny som också var
domare sa till mig efteråt att det såg ut som jag stod och sov, så jag kanske
hade lite anledning att skämmas ändå. Johnny som jag också alltid blir sorgsen
när jag tänker på, han dog flera år innan dig Trassa och av en mycket mer
onödig anledning. För hur sorgligt det än var att säga hejdå till dig, så fick
du bli gammal, riktigt gammal. Och du hade en mysig sista dag när du fick bada
och äta glass. Det är bara så oändligt jobbigt att veta att jag aldrig kan få
pussa och krama på dig igen. Men än är du bara 2 år och hela framtiden ligger
öppen!
Här är du i final mot Kevin & Patricia 2012, du skötte dig bra, men han bättre.
Sen skadade du din tass och vi fick vila från träning i
några månader. När vi sen satte igång igen blev det för svårt, för mycket
dirigering utan att du ville dirigeras, för många fel som visade att du
faktiskt visste ganska mycket bättre än mig. Det kom ett flatmästerskap också,
det gick inte särskilt bra. Först hade de ett sånt löjligt upplägg att du
skulle hämta en markering först och sen ta en dirigering på samma ställe. Sånt
fånigt ägnar inte vi oss åt. Vi vet att har man hämtat en fågel på en fläck och
det inte var något mer där (för var det något mer så hade du givetvis redan
bytt mellan dem några gånger) så är man ju inte så dum att man springer
tillbaka till samma fläck. Denna princip har vi fortsatt hålla och det har nog
inte kostat oss mer än ca 8 poäng på omnämnda flatmästerskap. Men sen kom
skogen. Den var farlig (du som inte var rädd för något nyss!) så inte många
dummies blev hittade och ingen final.
Favoritstället i nya hemlandet - Getryggen
Vi hann flytta från Oslo till Björkekärr också, vi började
träna lydnad, vi gick kurs på GMBK och Hundar i Kålltorp. När vi tränade lydnad
var vi alltid vänner och hade kul, när vi tränade jakt inte riktigt lika
roligt. Det var några år när vi höll på att slita mycket med våra olika viljor,
jag försökte verkligen få dig att förstå att vi ville samma sak, men det var
väldigt svårt att förklara, när du faktiskt inte ville samma sak. Du visste ju
att det fanns en dummy åt höger fast jag stod och pekade åt vänser. När du då springer
och tar dummyn till höger istället, vad gör jag då? Skäller på dig, ger upp,
gör om, ger upp igen eller går över till att träna lydnad?
Men så kommer ögonblicken när det stämmer och allt fungerar.
Som jaktprovet hos Ingela på Ljungås. Jo, jag kan ha råkat (faktiskt av
misstag) peta dig i ögat strax innan vi skulle in, var det därför du lyssnade?
Eller var det för att du insåg hur jobbigt olydig den där Ture var som vi hade
som parkamrat? Detta provet skulle jag kunna rita upp varje detalj av, om jag
kunde rita. Första dirigeringen – skickar dig rakt fram, kanske 30m rakt ut i
skogen, blåser stopp – med vetskapen om att du oftast skiter i det – du
tvärvänder och tittar på mig, jag visar vänster och blåser söksignal, du hittar
kajan och kommer in. Vi står vid söket, du har hämtat in alla utom en som
domaren vill ha. Han säger att jag skall skicka dig djupt in i söket så att du
får sökt av hela marken. Jag gör som Karin har sagt visar med hög hand, tittar
långt bort och skickar iväg dig, jagar på med några UT på vägen och vips är du
ute i marken där domaren vill ha dig och jag undrar hur jag plötsligt fick en
såhär lydig hund. Du hittar inte fågeln som tydligen ligger nere i någon grop,
men domaren är nöjd. Sen var det vattendirigeringen, när Tures matte skriker JA
bakom vår rygg och du sticker – hoppar ner i vattnet, Ture kommer efter, ni
ligger där och plaskar, hon får upp honom, jag skickar dig med uttecken till
andra sidan sjön och du bara simmar. Detta är efter dirigeringstrippeln hos
Birgitta när vi fick hjälp att överbevisa både dig och mig om hur långt och
rakt du kan både simma och springa. Du kommer till andra sidan sjön, hittar
fågeln och kommer hem. Släpspår med kanin fick du göra också, det som
ungdomarna slipper nu, men det fixade du galant trots att jag inte ens minns om
vi testat innan.
Denna sommaren nöjde vi oss med dummies
Det blev en start till med en nolla som resultat. Sen kom
beslutet, är det värt att bli såhär arg som det verkar krävas – bara för att få
dig att gå vid min sida? Jag och Mia kämpade ihop för att få dig och Ecco till
fantastiska frishapade jakthundar. Ecco gick lite bättre än dig, du blev ju
ändå så ivrig att ingenting riktigt hjälpte, eller så hade jag inte allt det
tålamod som krävdes, men träningen var åtminstone roligare än innan. Fast
resultaten var tråkigare. Eller föraren fegare, eller bara plötsligt mer
klätterintresserad.
Med Joseffa i Bohuslän för att lära oss sprickklättra
Du var med när jag hade kurser på hundar i kålltorp och fick
vara stand in hund för sådana som löpte. Där gjorde du ett utmärkt jobb och
visade hur fantastiskt kul det kunde vara att gå fot. Fritt följ var en av våra
favoritmoment under många år, fot och ligg och ligg med hakan i marken – alltså
ligg+ligg. Får vi inte göra det igen Trassa? Det som var så härligt, att komma
hem efter att ha varit borta i månader, klappa lite på benet, och vips så
sitter du där och tittar upp på mig.
Sen säger jag ligg – du kastar dig ner, jag säger ligg igen – och hakan far i marken – godis kommer!
Vilka fina semestrar vi har haft, minns du sommaren när vi
bilade runt – Mias sommarställe – hemsedal – klättring i västervik med Jenny
och Vlad. Du var med och tränade, sov i tält och sov i bil. alltid lika glad,
hur kan man få en vän som du igen.
Sen kom Badr in i vårat liv och allt förändrades. Du blev
rabiesvaccinerad för att kunna åka med till Marocko, volvon köptes in för att
du skulle åka bekvämt och säkrare för oss båda än clion vi tidigare dratt runt
i. Ändå blev det så att du fick stanna hos mamma och Sofie i Sverige. Jag tror
det var skönare för dig att fortsätta gå i Prästtjärn istället för att flåsa i
40 grader i Marockos inland bland massa löshundar, glassplitter och taggbuskar.
Jag tror jag gjorde rätt, jag gråter varje gång jag tänker på tiden vi
förlorade, jag blir glad varje gång jag tänker på hur bra du har haft det hos
mamma.
I Kinna din sista sommar (och du ser plötsligt ut som Sofie och Dagmar)
Du var inte så nöjd när de bestämde sig för att Lova skulle
få flytta in. Hundvalpen från helvetet som varken sov eller bytte tänder i tid.
Du hanterade henne ändå bra. Hon lärde sig att när du ligger ner, då håller man
sig undan. Står du upp så får man pussas, pussas och pussas – just det var
regler hon hittade på gissar jag. Nu efter ett och ett halvt år så har till och
med hon blivit ganska snäll och respektfull, men hon är ju så imponerad av dig,
så hon har så svårt att låta bli att pussas när hon får chansen, fast det är
lite lugnare.
Hon är så söt när hon sover...
Nu på slutet fick hon ta över det mesta av apporteringen, då
kunde du nöja dig med att sitta eller ligga i skogen och titta på medan hon for
runt. Så kunde du hämta någon apport som inte låg så långt bort, men ändå var
väldigt rolig att hämta och lika rolig att få ta emot för mig. Du har också
fått vara träningshund för mamma, så hon slipper göra alla fel med Lova, att
hon kan träna lite på dig som redan kan först. Och att du kan, att du aldrig
glömmer, det är fantastiskt.
Din sista dag, efter dopp i Härlanda tjärn
Hon är ganska lik dig Lova, hon är ändå barnbarn
till Nixon din kullsyster – men det är inte Pommac som är morfar. Ni är lika,
men ändå inte lika. Hon kan slå av på ett sätt som du och jag aldrig fick till,
du kanske inte var gjord för att slå av, du hade energi för en hel dag ändå,
spelade ingen roll att du inte vilade. Du har hela ditt liv varit så envis och
tålig och bara fortsatt, inget har varit jobbigt för dig. Därför fick du kanske
kämpa lite längre än du borde ha fått i detta livet. Hur kan jag vara den som släcker
det glittret som fortfarande glittrar till i dina ögon. Har jag rätt att göra
det, vill jag göra det. Nej, nej, nej på alla frågor. Måste jag göra det. Ja. För du
är min bästa vän och du är så stor del i mitt liv och jag vill inte att du
skall plågas. Att hålla ditt huvud i handen och se ditt liv rinna bort, mina
ord såg till att det rann bort, det känns så fel och är så rätt. Du min vackra
stolta modiga flicka, du har varit med mig i 13 år och du kommer vara med mig
in i framtiden också.
Du min mest älskade lilla flicka. Vila i frid tills vi ses igen.
