Till min Trassa

När du kom till mig, för 13år sedan, då slutade söndagarna vara hemska och ensamma. Det är så länge sedan nu att jag inte helt kan minnas den berg och dalbana av sorgsna och ångestfyllda känslor som kunde fylla slutet av en helg. Antagligen slutet av en eller två fester också. Så kom du, en liten dotter med svart mjuk päls som kunde göra vad som helst. Tugga sönder glasögon, mobiler, skor och sladdar. Äta upp vapenolja och skynda till veterinären. Gå lös längs vägen och nästan bara bli ett halvt år - bara för att någon visslade så roligt på andra sidan. Vi bodde ihop i vindslägenheten i Oslo och i två månader bar jag dig upp och ner för trapporna till lägenheten så du inte skulle skada din unga kropp. 13 år senare hittade vi ett system så att jag kunde hjälpa dig upp för mindre trappor och in i bilen utan att skada någon av våra gamla kroppar.

Din sista dag

I ett och ett halvt år sov vi rygg mot rygg i dubbelsängen i Oslo under snedtaket. Du skulle egentligen sova på golvet, men när jag vaknade första natten av att du krupit upp och rullat ihop dig vid min mage, så fick du stanna. Jag minns fortfarande inte att jag sa till Sara att jag kunde ta hand om dig, bara att hon ringde och sa att hon hade tingat en valp. Någon vecka innan hade jag pratat med en kollega på en firma fest. Han sa att hans dotter var sån ”grinetrass” och jag frågade om hon hette så. Han skrattade och sa att det betydde att hon var grinig och trassig – gnällig och trotsig helt enkelt. Helgen efter rakade jag av mig allt håret, det var ganska mycket hans fel om jag minns rätt. Men något bra gjorde han, och det var att ge mig iden till ditt vackra namn min älskade Trassa. Gnällig var du aldrig, inte i vardagen i alla fall, jaktsituationer kan ju ha blivit lite väl spännande mer än en gång. Trotsig vet jag inte som jag skulle vilja kalla dig heller, men envis och egensinnig – det var du! Jag tror inte du var rädd för något, förutom jobbiga stora hanhundar och elstängsel efter att du hoppat in i eltråden vid Tjörnbroklippan. Världens bästa klätterhund blev du snabbt också, men det dröjer fortfarande några år. Vi är ju fortfarande i Norge.

Mobil marodören

I Norge hade din uppfödare Karin ordnat så att Kari och Kenneth som hade din pappa skulle ta hand om oss och skola in oss i den rätta läran – jaktapportering! Vi hamnade plötsligt mitt i norsk retrieverklubbs osloavdelning med fullt av aktiva retrieverfolk. Torbjörn som dessutom hade haft din moster och morfar gjorde sitt bästa för att hjälpa oss, med mer eller mindre lyckat resultat. Han var nog mer nöjd med dina egenskaper än mina. Men det var många träningar uppe vid bogstad gård, vägen rakt upp från vår lägenhet på väkerö. Vi måste ha tränat väldigt mycket. Vi var i parken nästan alla dagar som det inte var något med retreiverklubben, om vi inte hade gjort något på en dag, då stod du bara och stirrade på mig tills jag släpade mig ut – och tränade något med dig. Vi gick en jaktlydnadskurs för Magnus på militärhögskolan, gick väl sådär det också, men vi kämpade på, oftast åt olika håll.

När du var ungefär ett år började det bästa, vi kom med i rekruttlaget med träningar för Öivind Veel. En gång i månaden samlades vi Anders, Ingrid, Andre och Göril, Siri och Hilde med våra mer eller mindre omöjliga hundar som Öivind skulle försöka få ordning på. Första dagen satt han bara och pratade i 7 timmar. Fantastiskt. Det måste vara 12 år sedan nu och så mycket som jag fortfarande minns. Målet med rekruttlaget vara att alla skulle start på jaktprov i nybörjarklass i slutet. Vi blev nummer 1 ut och gjorde allt som vi skulle. 1a pris på första starten. Ett perfekt prov för oss, vi behövde bara röra oss (jag behövde bara röra mig, du sprang lite mer) ca 2m i olika riktningar under hela provet. Veckan efter var vi anmälda till en nybörjarklass igen, men spelade ingen roll, och det visste du väl, eftersom du valde att gå framme bredvid skytten istället för bredvid mig. Jag minns inte längre om vi fick ett tredje pris eller en nolla, men vad spelade väl det för roll, vi hade redan kvalificerat oss till öppenklass.

7 år senare hade vi en bra dag på kennelmästerskapet och blev Gilliammästare för första gången av två

Du hade ju någon period där när du var väldigt bråkig och vi inte kunde vara med på några gemensamma träning längre, kastade dig fram för att försöka apportera, när du skulle sitta snällt och vänta. Vad mycket du har lärt mig om att träna, om att inte ge upp, om att hitta nya sätt, om hur viktigt det är att ha kul, om hur oviktiga alla andra är förutom du och jag.

Mys på mammas köksgolv

Innan jaktprovet måste vi ha varit med på vårt första workingtest, vi var både med på pinsehelgen med norsk retrieverklubb och lagmesterskapet, där du var med som unghund. Vissa stationer är så kusligt tydliga. När jag har skickat dig på en dirigering, du springer nästan rätt, jag stoppar dig med en stoppsignal – för första gången på tävling – du stannar och tittar på mig och jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska göra, trodde ju inte du skulle lyssna, så du fick hitta på något själv istället. Jag har alltid haft känslan av att det inte fanns utrymme att göra fel med dig. Blev det fel så märkte du att möjligheten fanns att göra det som du ansåg var bättre, men kanske inte jag och absolut inte domaren. 

Som under Stavangerresan. Då var du precis 2 år och debuterade i öppenklass. Jag höll på att förlora dig i tullen eftersom vi utan rabiesvaccination hade kört över danmark. Tur att Karin har fått talets gåva. Vi bodde bland annat ihop med Veijos hane Maik, honom tyckte du om, och jag lovade att om du skulle få valpar, så skulle du få en jaktkull med Maik och ett utställningskull med Pommac. Nu hann Nix först och tog Pommac och du slapp det där med valpar. Det tyckte jag var skönt för jag hade blivit så orolig att det skulle hända dig något.

Vårat första kennelmästerskap (klart vi blev minimästare, du var ju så liten och så seriös)

I Stavanger blev det ett 2a pris första dagen. Det mest oförtjänta pris som vi har fått – kanske var ett plåster för de poäng vi blev snodda på under mesterskapshelgen (eller hur Karin). Inte för att du brydde dig. Du försvann på söket så domaren fick gå och titta vad du gjorde, men hann aldrig se något, bara du vet. Fick vara i koppel under vattendirigeringen för parkamraten där du drog och gnällde. Nästa dag var det en walkup där du inte hittade din andra apport och vi åkte ut. Lika bra kanske så kunde vi fokusera på kvällen. Det gjorde din matte lite väl mycket, så tredje dagen som var utformad som ett working test så var det ingen särskilt bra förare du hade med dig. Du gjorde ändå för din ungdom en väldigt bra insats. Förarens insats var att hon gjorde det balettsteg som hennes uppfödare hade lärt henne dagen innan, dirigering snett ut – och där var fågeln! Synd bara att de kom i fel ordning. 

Norgeminnen

Vi var ändå av okänd anledning med på slutposten, en lineup där hundarna skulle skickas en och en över en bredare å och fåglarna låg precis vid strandkanten på andra sidan. Du skulle ut som sjätte hund tror jag. Hundarna innan imponerade inte direkt, men du gjorde en helt ok dirigering och kom in med din fågel. Nästa på linjen efter oss var Veijo och Maik, precis när Maik skickas så sticker du också, lite snabbare, kastar dig i vattnet och gör den finaste apporteringen den dagen. Synd bara att det inte var din tur. Nolla och åka hem. Jag kunde inte prata på en timme för att det kändes så jobbigt det du hade gjort. ”Catch that dog” hör jag den engelske domaren skrika. Men nu ser jag istället framför mig den perfekta apportering och din vackra simstil och blir bara glad. Tänk att du är så fantastiskt vacker Trassa! Johnny som också var domare sa till mig efteråt att det såg ut som jag stod och sov, så jag kanske hade lite anledning att skämmas ändå. Johnny som jag också alltid blir sorgsen när jag tänker på, han dog flera år innan dig Trassa och av en mycket mer onödig anledning. För hur sorgligt det än var att säga hejdå till dig, så fick du bli gammal, riktigt gammal. Och du hade en mysig sista dag när du fick bada och äta glass. Det är bara så oändligt jobbigt att veta att jag aldrig kan få pussa och krama på dig igen. Men än är du bara 2 år och hela framtiden ligger öppen!

Här är du i final mot Kevin & Patricia 2012, du skötte dig bra, men han bättre.

Sen skadade du din tass och vi fick vila från träning i några månader. När vi sen satte igång igen blev det för svårt, för mycket dirigering utan att du ville dirigeras, för många fel som visade att du faktiskt visste ganska mycket bättre än mig. Det kom ett flatmästerskap också, det gick inte särskilt bra. Först hade de ett sånt löjligt upplägg att du skulle hämta en markering först och sen ta en dirigering på samma ställe. Sånt fånigt ägnar inte vi oss åt. Vi vet att har man hämtat en fågel på en fläck och det inte var något mer där (för var det något mer så hade du givetvis redan bytt mellan dem några gånger) så är man ju inte så dum att man springer tillbaka till samma fläck. Denna princip har vi fortsatt hålla och det har nog inte kostat oss mer än ca 8 poäng på omnämnda flatmästerskap. Men sen kom skogen. Den var farlig (du som inte var rädd för något nyss!) så inte många dummies blev hittade och ingen final.

Favoritstället i nya hemlandet - Getryggen

Vi hann flytta från Oslo till Björkekärr också, vi började träna lydnad, vi gick kurs på GMBK och Hundar i Kålltorp. När vi tränade lydnad var vi alltid vänner och hade kul, när vi tränade jakt inte riktigt lika roligt. Det var några år när vi höll på att slita mycket med våra olika viljor, jag försökte verkligen få dig att förstå att vi ville samma sak, men det var väldigt svårt att förklara, när du faktiskt inte ville samma sak. Du visste ju att det fanns en dummy åt höger fast jag stod och pekade åt vänser. När du då springer och tar dummyn till höger istället, vad gör jag då? Skäller på dig, ger upp, gör om, ger upp igen eller går över till att träna lydnad?

Men så kommer ögonblicken när det stämmer och allt fungerar. Som jaktprovet hos Ingela på Ljungås. Jo, jag kan ha råkat (faktiskt av misstag) peta dig i ögat strax innan vi skulle in, var det därför du lyssnade? Eller var det för att du insåg hur jobbigt olydig den där Ture var som vi hade som parkamrat? Detta provet skulle jag kunna rita upp varje detalj av, om jag kunde rita. Första dirigeringen – skickar dig rakt fram, kanske 30m rakt ut i skogen, blåser stopp – med vetskapen om att du oftast skiter i det – du tvärvänder och tittar på mig, jag visar vänster och blåser söksignal, du hittar kajan och kommer in. Vi står vid söket, du har hämtat in alla utom en som domaren vill ha. Han säger att jag skall skicka dig djupt in i söket så att du får sökt av hela marken. Jag gör som Karin har sagt visar med hög hand, tittar långt bort och skickar iväg dig, jagar på med några UT på vägen och vips är du ute i marken där domaren vill ha dig och jag undrar hur jag plötsligt fick en såhär lydig hund. Du hittar inte fågeln som tydligen ligger nere i någon grop, men domaren är nöjd. Sen var det vattendirigeringen, när Tures matte skriker JA bakom vår rygg och du sticker – hoppar ner i vattnet, Ture kommer efter, ni ligger där och plaskar, hon får upp honom, jag skickar dig med uttecken till andra sidan sjön och du bara simmar. Detta är efter dirigeringstrippeln hos Birgitta när vi fick hjälp att överbevisa både dig och mig om hur långt och rakt du kan både simma och springa. Du kommer till andra sidan sjön, hittar fågeln och kommer hem. Släpspår med kanin fick du göra också, det som ungdomarna slipper nu, men det fixade du galant trots att jag inte ens minns om vi testat innan.

Denna sommaren nöjde vi oss med dummies

Det blev en start till med en nolla som resultat. Sen kom beslutet, är det värt att bli såhär arg som det verkar krävas – bara för att få dig att gå vid min sida? Jag och Mia kämpade ihop för att få dig och Ecco till fantastiska frishapade jakthundar. Ecco gick lite bättre än dig, du blev ju ändå så ivrig att ingenting riktigt hjälpte, eller så hade jag inte allt det tålamod som krävdes, men träningen var åtminstone roligare än innan. Fast resultaten var tråkigare. Eller föraren fegare, eller bara plötsligt mer klätterintresserad.

Med Joseffa i Bohuslän för att lära oss sprickklättra

Du var med när jag hade kurser på hundar i kålltorp och fick vara stand in hund för sådana som löpte. Där gjorde du ett utmärkt jobb och visade hur fantastiskt kul det kunde vara att gå fot. Fritt följ var en av våra favoritmoment under många år, fot och ligg och ligg med hakan i marken – alltså ligg+ligg. Får vi inte göra det igen Trassa? Det som var så härligt, att komma hem efter att ha varit borta i månader, klappa lite på benet, och vips så sitter du där och tittar upp på mig. 

Sen säger jag ligg – du kastar dig ner, jag säger ligg igen – och hakan far i marken – godis kommer!

Vilka fina semestrar vi har haft, minns du sommaren när vi bilade runt – Mias sommarställe – hemsedal – klättring i västervik med Jenny och Vlad. Du var med och tränade, sov i tält och sov i bil. alltid lika glad, hur kan man få en vän som du igen. 

Sen kom Badr in i vårat liv och allt förändrades. Du blev rabiesvaccinerad för att kunna åka med till Marocko, volvon köptes in för att du skulle åka bekvämt och säkrare för oss båda än clion vi tidigare dratt runt i. Ändå blev det så att du fick stanna hos mamma och Sofie i Sverige. Jag tror det var skönare för dig att fortsätta gå i Prästtjärn istället för att flåsa i 40 grader i Marockos inland bland massa löshundar, glassplitter och taggbuskar. Jag tror jag gjorde rätt, jag gråter varje gång jag tänker på tiden vi förlorade, jag blir glad varje gång jag tänker på hur bra du har haft det hos mamma.

I Kinna din sista sommar (och du ser plötsligt ut som Sofie och Dagmar)

Du var inte så nöjd när de bestämde sig för att Lova skulle få flytta in. Hundvalpen från helvetet som varken sov eller bytte tänder i tid. Du hanterade henne ändå bra. Hon lärde sig att när du ligger ner, då håller man sig undan. Står du upp så får man pussas, pussas och pussas – just det var regler hon hittade på gissar jag. Nu efter ett och ett halvt år så har till och med hon blivit ganska snäll och respektfull, men hon är ju så imponerad av dig, så hon har så svårt att låta bli att pussas när hon får chansen, fast det är lite lugnare.

Hon är så söt när hon sover...

Nu på slutet fick hon ta över det mesta av apporteringen, då kunde du nöja dig med att sitta eller ligga i skogen och titta på medan hon for runt. Så kunde du hämta någon apport som inte låg så långt bort, men ändå var väldigt rolig att hämta och lika rolig att få ta emot för mig. Du har också fått vara träningshund för mamma, så hon slipper göra alla fel med Lova, att hon kan träna lite på dig som redan kan först. Och att du kan, att du aldrig glömmer, det är fantastiskt. 

Din sista dag, efter dopp i Härlanda tjärn

Hon är ganska lik dig Lova, hon är ändå barnbarn till Nixon din kullsyster – men det är inte Pommac som är morfar. Ni är lika, men ändå inte lika. Hon kan slå av på ett sätt som du och jag aldrig fick till, du kanske inte var gjord för att slå av, du hade energi för en hel dag ändå, spelade ingen roll att du inte vilade. Du har hela ditt liv varit så envis och tålig och bara fortsatt, inget har varit jobbigt för dig. Därför fick du kanske kämpa lite längre än du borde ha fått i detta livet. Hur kan jag vara den som släcker det glittret som fortfarande glittrar till i dina ögon. Har jag rätt att göra det, vill jag göra det. Nej, nej, nej på alla frågor. Måste jag göra det. Ja. För du är min bästa vän och du är så stor del i mitt liv och jag vill inte att du skall plågas. Att hålla ditt huvud i handen och se ditt liv rinna bort, mina ord såg till att det rann bort, det känns så fel och är så rätt. Du min vackra stolta modiga flicka, du har varit med mig i 13 år och du kommer vara med mig in i framtiden också.

Så nervös jag var den första dagen jag körde dig i bilen hem från Sara, livrädd att något skulle hända dig. Så illamående jag blev i fredags när jag insåg att ditt liv var över, att vårat liv tillsammans var över.

     

Du min mest älskade lilla flicka. Vila i frid tills vi ses igen.