lördag 8 augusti 2020

Spanien igen

 Hej min älskade Trassa. Nu har jag levt ungefär en månad utan dig och det känns både längre och kortare. Jag har åkt tillbaka till Spanien, här har du aldrig varit, så det blir inte tomt på samma sätt, här är mer tomt att Bella inte är kvar. Du är med så att jag kan prata med dig. Mamma hade delat en video idag när du och hon apporterar två fåglar och jag filmar. Det är för att hon skall träna, men du är väldigt ivrig och glad. Du lämnar snabbt av och vänder dig direkt dit där du vet att nästa ligger och så får du hämta den också (och försöker lämna av den till mig, det är ju så det brukar vara). Du är så duktig, jag förstår inte att jag inte kunde se att du var så duktig när du levde, då såg jag mest alla fel. Fotgåendet som var för steppigt och för långt fram, ingångarna som gick som en liten båge, något lite tugg på apporter eller fåglar. När du såhär i efterhand har gjort allt så bra, även det som vi har haft problem med - jag har allt läst igenom våra gamla synders nedteckade blogginlägg - det verkade som att vi kom igenom problemen, så varför fortsatte vi inte? Var det klättringens fel, är det så enkelt? Var det att jag trodde att man var tvungen att få 1a direkt, eller åtminstone fick man nolla så var det ingen ide att försöka igen. 

Inget av detta spelar ju någon roll längre, det var så mysigt att bara vara hemma och få klappa på dig, att få vara stolt och glad den där dagen uppe vid bertilssons stuga när du tog några galoppsprång för första gången på länge, när jag tänkte att nu blir du bättre, nu lever du nog för alltid ändå. 

Jag vill bara fylla världen med bilder av dig, så kommer du kanske tillbaka. Här och särskilt idag så känns det som att jag inte existerar längre. Dags för tacksamhetslistan igen. Då är du och alla fina, fantastiska stunder vi fick tillsammans på absolut första plats. På andra plats att du var en sådan träningsnarkoman att du fick igång mig. På tredje att du var lite skarp och tuff så att jag också tvingades bli det. På fjärde att du trivdes så bra hos mamma (iaf pre lova) att det kändes tryggt och ändå ok att lämna dig där för att följa mina äventyr. På femte plats (eller första) att du aldrig hann bli allvarligt sjuk eller få riktigt ont. Puss på dig flickan. 







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar