Klätterminnen - Torfinnstinderne

I september 2008 åkte jag och fyra kolleger från mitt norska jobb till Jotunheimen för att vandra/klättra/repilera oss över de tre topparna i Torfinnstraversen.

Jag försökte in i det sista komma undan, dels för att jag inte visste om jag skulle klara det och dels för att det var mycket att göra på jobbet. Efter ett löfte om att jag fick hjälp att beräkna och rita ett hisschakt på skolan jag höll på med kunde jag inte längre säga nej - och vad glad jag är för det!

På gräset bakom denna stuga bodde vi två nätter, innan och efter toppturen

Vi var ute från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag. Det var lite sent på säsongen vilket gjorde att broar var borttagna och hytterne stängda. Den fyra timmar långa promenaden till hytten gick därför genom iskalla glaciärfloder där vi fick vada upp till låren.. brr..

Vi var fem stycken som vandrade, två som har stor vana vid extremsporter av alla de slag och vi tre andra som inte riktigt hade sett så brant terräng innan.. och som typiskt är för norrmännen - alla kan vara med - det är bara lite "luftigt"...

Van livsriskerare till höger och ovan till vänster. Molnen just passerade!

Lite vila på 1.a toppen där världen har klarnat upp


I väntan på första repilering

Anders på topp 2

Här har vi just tagit oss ner...


...och är mycket glada och nöjda över det!


Vår expeditionsledare och chef som inte drar sig för någonting och har friklättrat
Torfinnstinderne åt motsatt håll mot vår vandring


Stela miner inför sista passagen...

... som är smal, smal och brant på båda sidor

Fyra av fem stolta efter en 12 timmars vandring över dessa tre toppar på över 2000 m ö h

Underbart, spännande och emellanåt livsfarligt - tyckte vi ovana iallafall. Jag fick ett litet infall strax innan sista toppen att börja klättra själv, utan säkring.. Råkade komma lite högt upp innan jag märkte att jag inte kom vidare, blev rädd och hela benen började skaka.

Hjälpen nerifrån lät: Tyvärr, du är för högt upp - vi når dig inte - du måste ta dig ner själv.. och så blev det, men lite darrig var jag efteråt..

Vackrare natur får man leta länge efter - rekommenderas ett besök!

Drama Queen..

.. har Trassa blivit kallad av både jaktkursinstruktör och massör. Gäller att skrika ordentligt så att alla vet hur misshandlad man blir!

Fröken Drama

Det är kanske det jag och Trassa gillar med varann, vår ömsesidiga förkärlek för överdrifter och förmågan att ta till synes meningslösa saker på mycket stort allvar..

Fysioterapi 2

Igår var vi hos Annika igen för en andra genomgång. Jag har försökt hålla massage varje kväll, men det gick lite sämre på slutet. Annika tyckte ändå att det såg bättre ut. Hon tyckte det var stor skillnad på hur Trassa satte ner baktassarna, att hon höll dem mer under sig istället för ut på sidorna.

Det är väldigt kul och spännande att se henne jobba, när hon visar hur hon lossar på ett ställe och hur det ger reaktioner i en annan del av hunden. Hon lossade lite spänningar främst i linjen högerfram - vänster bak, som är den diagonalen som Trassa använder mest, men hon ville inte lossa för mycket på en gång för då skulle kroppen bli för ostabil och skaderisken för stor. Jag är så glad att vi har hamnat hos Annika som verkligen vet vad hon gör, känns som man kan göra endel skada också..

Mina uppgifter hemma är att börja träna på skritt i t.ex. blåbärsris. Bara lite kort till att börja med så att hon får en chans att börja bygga lite muskler. Det bästa skall vara att lära henne gå framför i lugn takt, så att jag kan se att hon lyfter genom att böja i knät, inte dra det utåt. Inte helt lätt uppgift för mig..
Jag skall också fortsätta massera som förut och så har hon fått ett täcke som skall hålla musklerna lite varma (som jag har lånat av henne en stund nu för att se hur det känns).
Jag har tänkt att jag skall fortsätta träna henne med stegen inne också, men annika sade att hon det nog inte kommer räcka för henne i längden, utan att vi måste gå lite längre i "träningsterräng" sen.

Första steget är att långsamt ta henne upp till att orka ca 50m, sen skulle man hålla sig på 50 m ett tag för att sedan stegra det upp till ca 300m. Ökar man för snabbt kommer hon få träningsvärk och bli stelare några dagar - då skall vi vänta ut detta tills hon är som vanligt igen innan vi fortsätter träningen.

Det är bra att komplettera med vanlig frihet i skogen så att trassa själv får lära känna de nya rörelserna. Känns lite svårt att lyckas hålla koll på allt, hur hon går, hur hon ser ut, hur musklerna känns.. men vi skall försöka!

Första dirigeringshelgen!

Av tre i Moheda är över. Här kommer stödet för minnet och tvånget för att vara envis..
Började med synlig dirigering. Kasta markering - skicka. Kasta markering - skicka på dirigering. Detta för att testa nivån på hundarna. Alla klarade det utan problem, även vi, men det trodde jag vi skulle klara.

Därefter en helt dold dirigering, lätt sa hon. Gick inte alls. Trassa sprang lite snett mot vad jag visade och in i en buske, blåste stopp som hon inte reagerade på. Kallade in, skickade igen. Hon sprang mer i anvisad riktning och sen in i samma buske fast motsatt sida - ca 5 m ifrån mig. Sen behövde vi som tur var inte försöka mer.. Nyttigt att se hur tydligt hon tror att det är första buske hon skall leta i, brukar ju ligga där..!

Innan de första "testen" satt vi inne och alla fick berätta om sig själva. Vilka svagheter man ansåg sig ha som förare som stod i vägen för vår gemensamma "framgång". Mitt hinder är att jag inte helt säkert vet hur jag skall hantera trassa. När hon inte gör som jag vill - är det för att hon inte förstår eller för att hon tycker att hennes idé är så mycket bättre än min. Detta i kombination med att mitt tålamod/planering inte räcker längre än en månad eller vecka vad det gäller träningsplan.

Nu har jag fått en plan/läxa som vi skall träna på i två månader. Det viktigaste med planen är att inte dras med och skicka på för svåra saker - bara för att andra gör det.

Jag har haft känslan mer eller mindre hela tiden med Trassa att jag inte kan tillåta henne att göra saker lite slarvigt, att jag inte kan låta henne komma undan med någonting, för du skulle jag tappa taget om henne helt. Nu är inte det helt sant, särskilt inte i lydnadssammanhang, men i koppel, fot, dirigering och bajsätarsammanhang så verkar det vara så. Det kräver av mig att jag skärper mig och inte accepterar någonting - absolut ingenting. Märker jag att jag inte klarar det, då skall jag inte träna den dagen, helst inte ha henne lös eller i koppel heller.. kanske en mysig fot/köttbullepromenad runt härlanda tjärn när alla man möter tittar så längtansfullt på den jättelydiga hunden :)

Den viktigaste övningen för oss är kontroll/tecken. När jag blåser stopp skall hon alltid vända sig och titta på mig inte titta och lukta åt alla andra håll. Om hon inte gör det - gå fram och säg till och börja sedan om från början varje gång. Svårt för mig, men vänjer mig nog.. Tanken är att man börjar på nytt varje gång, kanske lite som i klickerträningen - äsch så dumt, gjorde du fel - men då börjar vi om igen (och du fick ingen belöning, hehe).

Jag skall försöka skapa mycket störningar åt ena hållet för att sedan skicka henne åt det andra. Störningar kan vara skott, kast, rop, vilt... Har jag blåst stopp så måste hon stanna och titta på mig. Gäller även om hon råkar stå på dummyn, skall inte ta upp den innan söksignal, åtminstonde inte när stopp har blåsts först.

Viktigt att börja nära och stretcha avståndet långsamt, eftersom jag inte hinner korrigera i tid annars. Detta blir den största utmaningen för mig skulle jag tro. Vi får gärna träna på detta varje dag (de andra fick bara träna varannan/var tredje dag) och vi skall träna på ny mark varje gång, annars lär hon sig snabbt att det finns vissa ställen där hon måste lyda och på övriga gäller "hennes" regler.

Nästa övning som jag har tänkt att vi skall göra två gånger i veckan är rutan. Jag har tänkt att vi skall hålla oss till spårat och synligt de första veckorna. Jag tycker att hon behöver få ut lite avstånd och bli lite rakare i sina linjetag. Tycker också att det känns skönt att göra något som jag vet att hon lyckas med när det blir så mycket tillsägelser på det andra. När vi kommer till de högre stegen är det bra att gå tillbaka hit ibland för att "slipa till", förlänga och variera. Det stora problemet här är som vanligt mark. Principen för alla dessa skick är att går hon inte rakt - kalla tillbaka och börja om, gå ut och visa dirigeringen igen vid behov. Samma sak gäller när de är dolda. Skadar inte att försöka, bara man rättar till det. Det dummaste jag kan göra är att börja blåsa och dirigera på dessa skicken - känns som jag har gjort det redan..

Tredje uppgiften är att träna närsök. Kan skjuta med apportkastare (bara skott) ner i en buskeför att hålla intresset i området. Skicka sedan hunden, låt den söka ett tag, stötta med beröm och söksignal mär detn gör rätt. Kasta in en boll efter en stund när hunden inte ser det. Detta skall lära hunden att ligga kvar och söka länge och noggrant i ett område när jag säger att den skall göra det. Om den går ut ur området, stoppa med stoppsignal och skicka tillbaka. Inte det lättaste med trassa, så antingen starta i koppel, eller se det mer som signalträning enligt ovan.

Fjärde uppgiften är att träna på över. Det kan vara över en häck, mur, å , flod, staket.. över något helt enkelt.
Även tänka på att använda så små låga signaler som möjligt, då måste de koncentrera sig mer på att höra plus att man har något att ta till när det är långa avstånd.

Träningsuppehåll

Vi fortsätter försöka låta bli att träna. Koppelpromenader lite oftare istället och helt omöjligt. Resultatet blir ingenting. Nästan ingenting. Trassa har fått massage alla dagar utan en den senaste veckan.

Jag har också försökt frishejpa in att hon skall gå över stegen. Hon skall helst gå lugnt över stegen och lyfta noga på ett ben i taget. Våran version blir mer att hon ligger - står - ligger - står - stampar på stegen så den åker iväg - ligger på stegen - stampar med en framtass mellan stegen: godis.

Målet just nu är att belöna när hon flyttar bakbenen mer in mot stegen. Förhoppningen är att hon skall koppla rörelsen som bakbenen gör till belöningen och därmed bli mer medveten om att hon har dem också, att det inte bara är frambenen som räknas.

Känns som att det är ganska långt kvar och jag vet inte riktigt hur jag skall göra för att få henne mindre hysterisk, men det kanske går bättre i nästa fas när hon får göra det på kommando - eller också blir jag tvungen att lägga in ett extra sakta kommando (och låtsas att hon vet vad det betyder).

Tycker trots allt att hon har blivit lite rakare i sina bakben, jag kan inte se om hon rör sig rätt eller inte, men hon sträcker på sig lite längre och med bättre balans bak än vad jag tycker att hon gjorde för en vecka sedan. Jag tycker också att hon står bättre med bakbenen, de pekar inte utåt lika mycket. Kan också vara jag som inbillar mig för att jag vill att det skall vara så..

Massagen tyckte jag att hon var lite känsligare för i söndagskväll när vi hade varit på träning med lite andra hundar (sånt vi inte skulle göra). Hon reagerade ganska mycket när jag tryckte på ryggmusklerna. Igår var hon mer avslappnad igen.

Det är väldigt svårt att känna. Tycker inte att jag kan känna knutar som på en människa, men efter att jag har hållit på en stund brukar jag hitta lite ställen som känns stelare än andra. Skall bli väldigt spännande att komma tillbaka och få höra om det är någon skillnad mot hur det var förra gången.

Nu blir det lite stegeträning ändå!